Två dagar kvar att jobba denna veckan. En vecka som känns längre än vanligt. En jobbig vecka på många sätt och då är den ändå inte slut än.
Jag var på begravning i tisdags, min fd svärmor, mina barns baba somnade in på midsommarafton och begravningen var nu i veckan. Det är såklart en sorg fast hon var gammal och sjuk, det var ett kapitel som stängdes, nu är både dedo och baba borta, människor som funnits i mitt liv i mer än 30 år…Och än en gång blir jag påmind om vad som är viktigt i livet, familjen och kärleken. Kände så starkt efteråt när vi var hemma hos min fd man med hans familj, mina fd svägerskor, fd svågrar, barn, kusiner till dom, att trots allt, trots alla år som gått, så ÄR detta fortfarande min familj och kommer alltid att vara och jag älskar dom alla.
Det är mycket på jobb, bara jag som ordinarie just nu i semestertid och hjärnan går på högvarv för att ha koll på allt. Räknar ner så smått, 10 arbetsdagar kvar. Fast jag avundas inte dom som har semester här nere nu, vädret är inte mycket att hurra för, regn och blåst.
Jag är trött i själen med, som någon så klokt uttryckte det. När livet och dess bitar inte faller på plats utan det är oro och ledsamheter som rör de jag älskar mest då påverkas jag och går med en klump i magen och ibland kommer tårarna med. Att inte kunna påverka och att inte kunna hjälpa är jobbigt.
Nu funderar jag på om jag ska orka se färdigt fotbollen eller om jag ska gå och lägga mig istället…det ser ut som om Frankrike tar hem finalplatsen..
Jag säger godnatt sålänge iallafall..
Var rädda om varandra. Kram / E